En aktör som ofta missas är den vi alla tillhör – allmänheten. Vi är den viktigaste samverkanspartnern vid kriser och om kriget kommer är vi den första försvarslinjen.

Individers vilja att göra rätt och hjälpa till är grunden för vilka möjligheter samhället som helhet har för att bygga ett tryggare och mer motståndskraftigt Sverige.

Stämmer det att Sverige har blivit ett mer heterogent och splittrat samhälle? Vilka konsekvenser får det för tilliten människor emellan och gemenskapen i samhället – det demokratiska kittet som också är en förutsättning för individens försvarsvilja. 

I programspår Allmänheten och individen är fokus på de attityder, kunskaper och processer som krävs för att allmänheten ska bli en resurs.

Arbetet med samhällets säkerhet har många dimensioner, berör många olika slags verksamheter och behöver ske i flera olika tidsperspektiv. Ytterst handlar det om att säkerställa att i alla lägen och oavsett vad som hotar kunna värna människors liv och hälsa, samhällets funktionalitet och grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Det här programspåret handlar enkelt uttryckt om hur alla som arbetar med dessa frågor ”får ihop helheten” – både i det förebyggande och förberedande arbetet och när något inträffar som kräver att man växlar tempo och kraftsamlar resurser. Vi kommer att lyssna på exempel från både lokal, regional och nationell nivå, samt få inblick i några pågående utredningar.

Att leda i vardagen kan vara nog så komplicerat, komplext och svårt. Att leda i kris gör inte saken lättare, då tillförs ytterligare dimensioner som sätter ledning och ledarskap på prov. Det som fungerar halvdant i vardagen riskerar fallera vid den påfrestning som krisen innebär.

Vid samhällsstörningar aktiveras många olika aktörer, ibland på flera olika nivåer. Det innebär ofta utmaningar kring hur vi samarbetar, delar lägesbilder och agerar.

Pandemin har ställt stora krav på både ledare och medarbetare. Vi har ändrat arbetssätt till viss del. De digitala verktygen har varit till stor hjälp för många av oss men de kan också innebära risker bland annat kopplat till säkerhet.

I programspåret ”Att leda i kris” sätter vi fokus på att underlätta och stärka ledarskap och ledning (inriktning och samordning) vid kriser. Vi diskuterar hur aktörerna lättare ska kunna agera effektivt tillsammans och hur vi kan förbättra hanteringen genom ökad samordning och inriktning mot ett gemensamt mål. Programspåret tar även upp olika perspektiv på bättre nyttjande av samhällets samlade resurser och verktyg som finns för att underlätta krishanteringen. Vi möter forskare, experter, myndigheter på lokal, regional och nationell nivå, frivilliga och näringslivet som delar med sig av sin kunskap och sina erfarenheter på området ”Att leda i kris”.            

Hur skapar vi tillsammans långsiktighet och kontinuitet i vårt säkerhetsarbete?

Sveriges säkerhet byggs tillsammans, genom våra gemensamma ansträngningar. Oavsett om vi pratar informations- eller cybersäkerhet, säkerhetsskydd, totalförsvarsplanering, så bidrar vi tillsammans inom och emellan organisationer till att stärka Sveriges säkerhet. Men hur gör vi detta konkret? Måste varje organisation uppfinna sitt eget hjul inom dessa frågor?

Säkerhetsfrågorna är inte ett nödvändigt ont, utan förstärkande åtgärder för att kunna uppfylla våra mål gentemot kunder och medborgare/allmänhet samt att trygga vår kärnverksamhet oavsett vilka förhållanden som råder. Ett gott säkerhetsarbete ökar förtroendet och tilliten för och i våra organisationer och borgar även för kvalitet i våra uppdrag och leveranser samt minskar riskerna i verksamheterna. Det finns en kraft i att dela tankar och erfarenheter, för att kunna växa tillsammans och på så sätt skapa effekt för hela samhället.

I programspåret ”Långsiktighet och kontinuitet i vårt säkerhetsarbete”, ges deltagarna på mötesplatsen möjlighet att få praktiska tips på hur arbetet med säkerhet kan drivas framåt på ett verkansfullt sätt i en organisation. Seminarierna kommer ha representanter från både offentlig och privat verksamhet. Vi har många fler likheter sinsemellan än vi kanske tror!

Hur är det ställt med svensk försörjningsförmåga?

Under det Kalla kriget hade Sverige ett synnerligen välutvecklat system för att säkerställa folkförsörjningen i händelse av avspärrning. Utgångsläget var att Sverige kunde bli helt utan tilltransport under upp till ett år. Lärdomarna från andra världskriget var grunden till försörjningsberedskapen.

Bakgrund

När det Kalla Kriget tog slut dröjde det några år innan försörjningsförmågan började ändra form. Denna förändring drevs av två krafter. Den ena var det förändrade säkerhetspolitiska läget. Någon hotbild fanns inte längre, Sovjetunionen och Warszawa-pakten hade kollapsat och upplösts. Det andra var det som brukar sammanfattas med frasen ”just-in-time”. Det är en princip som kommer ur kvalitetsarbetet i de japanska och europeiska bilfabrikerna. Det handlar om att sänka kostnader, korta ledtider och öka effektiviteten. Denna princip har under de senaste 30 åren förfinats till perfektion. Den har också drivit en annan viktig trend – outsourcing.

Logistikeffektivitet och kostnadsjakt har lett till att vi idag har byggt upp ett starkt beroende av producenter i Asien som tillverkar till låga priser, containerfartygen blir större och större och leverantörer av kritiska varor och förnödenheter har fått oligopol och in andra fall monopol. Mycket sårbart! Ett populärt exempel är Svenska Jästbolaget, landets enda tillverkare av jäst. De har dock varit ensamma om att producera jäst sedan 1974, mera okänt är att vi idag har mycket få slakterier i Sverige och att bristen på slaktare är så allvarlig att mer och mer kött slaktas i andra länder och fraktas hit styckat. Mer känt är bristen på lastbilschaufförer som gjort oss beroende av cabotage men även utländska chaufförer i svenska åkerier.

Allt detta är bra i fred, vi sparar pengar åt företag, stat och hushåll, men i kris blir det värre. Vad händer om Jästbolaget får driftsproblem? Vad händer om lastbilschaufförerna måsta åka hem p.g.a. att deras hemland utträder ur EU? Vad händer om vi inte längre kan slakta kött av samma skäl? Detta är konsekvenser som kan uppstå när som helst och orsakerna behöver inte ens vara säkerhetspolitiska. Vad kan då inte hända om en antagonist vill oss illa?

Angriparens motiv, metod och mål

Motivet för angriparen att redan i fred ägna sig åt så kallad hybridkrigföring är att man vill påverka ett annat lands politik i en riktning som är gynnsam för angriparen. Bäst är om inga skott avlossas, inga målade fordon och farkoster uppträder på svenskt territorium och att ingen riktigt vet säkert om det är angriparen som ligger bakom angreppen. Detta har vi sett en hel del av i informationsarenan, påverkansoperationer som syftar till att destabilisera vårt land, minska vår motståndskraft, göra oss mer mottagliga för angriparens agenda.

Idag har dock kunskapen om detta tillvägagångssätt blivit ganska god. Sättet som myndigheter och media hanterat desinformation rörande vaccination eller 5G-utbyggnad visar att vi är på god väg att hantera detta hot. Det innebär att vapnet håller på att vridas ur händerna på angriparen, samtidigt som målen inte har ändrats. Det innebär i sin tur att en eskalering står på tur. Det är ingen som tror att ett väpnat angrepp står för dörren, så vad kan vara nästa mål att angripa? Cyberförsvaret blir hela tiden starkare så den typen av angrepp kommer att ge mindre effekt ju bättre vi blir.

Däremot är det betydligt sämre ställt med skyddet av försörjningsförmågan. Delar vi upp försörjningsförmåga i två delar – energiförsörjning och varuförsörjning – så blir det ännu tydligare. Angriparen kommer sannolikt att rikta in sig på det förstnämnda eftersom det dessutom sammanfaller med exportintressen.

Försörjningsförmågan kan bli nästa område för angrepp

Det finns två begrepp man måste hålla ordning på när man skall förstå nationell försörjningsförmåga. Det ena är begreppet ”avspärrning” och det andra är ”självförsörjningsgrad”. Båda dessa begrepp är lite förlegade och obsoleta eftersom de bygger på att vi antingen importerar råvaror eller förädlade varor eller utvinner råvaror och förädlar varor i Sverige. Så ser det inte ut längre. Vi kan idag välja ganska fritt mellan att importera och tillverka och förändra metoden över tid. Detta kan vi göra rent tekniskt men det görs inte i särskilt stor omfattning eftersom import hittills varit billigast. Det gör att det är kompetensen som är flaskhalsen snarare än val av metod.

Under andra världskriget och under Kalla kriget planerades för total avspärrning och de flesta som arbetade med frågan utgick från att en sådan kunde pågå i flera månader, faktiskt i flera år. Dels är ett sådant scenario mindre sannolikt idag mot bakgrund av ömsesidiga beroenden, dels kan vi idag ställa om produktion och arbeta med återvinning på ett sätt vi inte kunde då. Dessutom har helt nya produktionsmetoder tillkommit t.ex. additiv produktion och biofacturing.

Är man helt säker på att risken för avspärrning är verklig, då skall man bygga upp beredskapslager. När pandemin slog till våren 2020 stängdes gränserna i EU vilket var ett hårt slag mot en av EU:s viktigaste principer om fri rörlighet. Ganska snart öppnades de igen, men om de varit fortsatt stängda under några veckor hade det blivit en katastrof för Sverige. Alla lampor blinkade rött i mars 2020. Av det skälet har riksdagen fastställt Försvarsberedningens förslag att vi skall klara en total avspärrning i 90 dagar.

Att bygga beredskapslager för annat än livsmedel, mediciner och sjukvårdsmaterial med lång hållbarhet är mycket svårt och mycket, mycket dyrt. Statens samtliga bergrum för oljelager är avvecklade sedan 2009 och med dagens miljölagstiftning och processer (tänk Cementa och LKAB) så är det osannolikt att dessa återuppbyggs. Och precis som med jästfabriken så har vi begränsad raffineringskapacitet i Sverige, så lagring av råolja blir ganska poänglöst.

Hur möter vi hoten?

Det vi behöver göra nu är att bygga upp en mix av nya teknologier och metoder för att etablera en modern försörjningsberedskap. Regeringen har tillsatt en utredning där Birgitta Böhlin skall ta reda på hur det skulle kunna se ut och framför allt vem som skall ansvara för den. Om det inte blir MSB så blir det en helt ny myndighet för försörjningsberedskap. Den bör samla all kunskap på området.

Men den myndigheten kommer inte att kunna hantera alla behov, näringslivet måste redan nu titta på hur man till exempel hanterar bristen på halvledare och de svåra störningar som transportkedjorna är utsatta för. Ovanpå detta kommer klimatförändringar som kan leda till livsmedelsbrist, vattenbrist och att kritiska anläggningar hamnar under vatten, transportleder ändras.

Det finns också en rad indirekta hot mot försörjningen. Försörjningssystemen är exponerade mot internet och informationssystem, det är beroende av fungerande betalningar och inte minst energiförsörjning där lantbruken inte klarar sig utan diesel och övriga producenter är starkt beroende av fungerande eldistribution.

Vore jag angripare och tycker att jag får dålig utdelning på mina påverkansoperationer så är det försörjningen jag skulle ge mig på härnäst för att nå mina mål.