TBA

Den återupptagna planeringen av totalförsvaret sker i en digitaliserad värld. Digitala kanaler öppnar upp en ny värld av möjligheter, effektivitet och tillgänglighet – men också en ny palett av risker och sårbarheter för den enskilde aktören och för systemet i stort. Hur går vi från ord till handling i ett digitaliserat civilt försvar? Hur stärker vi samhällets resiliens i en digital tid? Hur påverkar digitaliseringen tilliten till systemet och till varandra?

Hur påverkar digitaliseringen och cyber vårt arbete som rör säkerhet och beredskap? Hur går vi från ord till handling i ett digitaliserat totalförsvar? Hjälper eller stjälper den digitala världen vår totalförsvarsplanering och tillit till systemet och till varandra i systemet?

Vad är cybersäkerhet i Sverige 2024? Hur ser hotbilden ut mot Sverige från ett cyberperspektiv och vad kan vi göra för att säkra vår cybersäkerhet? Vad kan man göra som en enskild aktör och som en del av helheten i totalförsvaret? Vad behöver Sverige fokusera på, vart står vi och vilken är planen framåt? 

Digitaliseringen innebär en risk för cyberattacker. Cyberattacker kan drabba alla – finns det några generella lärdomar att hämta? Hur rider man ut stormen och hur ser vägen tillbaka till ett normalläge ut. Hur är det när man som verksamhet är ”under attack”?

Otillbörlig informationspåverkan och desinformation har det pratats om flitigt de senaste åren och genom digitala kanaler kan det enkelt spridas till många snabbt. Men vad är otillbörlig informationspåverkan och desinformation, hur kan det påverka Sveriges säkerhet, och hur påverkar det medborgarna?

Det psykologiska försvaret, vad är det och vad betyder det för Sverige? Hur går vi från ord till handling i det psykologiska försvaret?

Hur är det ställt med svensk försörjningsförmåga?

Under det Kalla kriget hade Sverige ett synnerligen välutvecklat system för att säkerställa folkförsörjningen i händelse av avspärrning. Utgångsläget var att Sverige kunde bli helt utan tilltransport under upp till ett år. Lärdomarna från andra världskriget var grunden till försörjningsberedskapen.

Bakgrund

När det Kalla Kriget tog slut dröjde det några år innan försörjningsförmågan började ändra form. Denna förändring drevs av två krafter. Den ena var det förändrade säkerhetspolitiska läget. Någon hotbild fanns inte längre, Sovjetunionen och Warszawa-pakten hade kollapsat och upplösts. Det andra var det som brukar sammanfattas med frasen ”just-in-time”. Det är en princip som kommer ur kvalitetsarbetet i de japanska och europeiska bilfabrikerna. Det handlar om att sänka kostnader, korta ledtider och öka effektiviteten. Denna princip har under de senaste 30 åren förfinats till perfektion. Den har också drivit en annan viktig trend – outsourcing.

Logistikeffektivitet och kostnadsjakt har lett till att vi idag har byggt upp ett starkt beroende av producenter i Asien som tillverkar till låga priser, containerfartygen blir större och större och leverantörer av kritiska varor och förnödenheter har fått oligopol och in andra fall monopol. Mycket sårbart! Ett populärt exempel är Svenska Jästbolaget, landets enda tillverkare av jäst. De har dock varit ensamma om att producera jäst sedan 1974, mera okänt är att vi idag har mycket få slakterier i Sverige och att bristen på slaktare är så allvarlig att mer och mer kött slaktas i andra länder och fraktas hit styckat. Mer känt är bristen på lastbilschaufförer som gjort oss beroende av cabotage men även utländska chaufförer i svenska åkerier.

Allt detta är bra i fred, vi sparar pengar åt företag, stat och hushåll, men i kris blir det värre. Vad händer om Jästbolaget får driftsproblem? Vad händer om lastbilschaufförerna måsta åka hem p.g.a. att deras hemland utträder ur EU? Vad händer om vi inte längre kan slakta kött av samma skäl? Detta är konsekvenser som kan uppstå när som helst och orsakerna behöver inte ens vara säkerhetspolitiska. Vad kan då inte hända om en antagonist vill oss illa?

Angriparens motiv, metod och mål

Motivet för angriparen att redan i fred ägna sig åt så kallad hybridkrigföring är att man vill påverka ett annat lands politik i en riktning som är gynnsam för angriparen. Bäst är om inga skott avlossas, inga målade fordon och farkoster uppträder på svenskt territorium och att ingen riktigt vet säkert om det är angriparen som ligger bakom angreppen. Detta har vi sett en hel del av i informationsarenan, påverkansoperationer som syftar till att destabilisera vårt land, minska vår motståndskraft, göra oss mer mottagliga för angriparens agenda.

Idag har dock kunskapen om detta tillvägagångssätt blivit ganska god. Sättet som myndigheter och media hanterat desinformation rörande vaccination eller 5G-utbyggnad visar att vi är på god väg att hantera detta hot. Det innebär att vapnet håller på att vridas ur händerna på angriparen, samtidigt som målen inte har ändrats. Det innebär i sin tur att en eskalering står på tur. Det är ingen som tror att ett väpnat angrepp står för dörren, så vad kan vara nästa mål att angripa? Cyberförsvaret blir hela tiden starkare så den typen av angrepp kommer att ge mindre effekt ju bättre vi blir.

Däremot är det betydligt sämre ställt med skyddet av försörjningsförmågan. Delar vi upp försörjningsförmåga i två delar – energiförsörjning och varuförsörjning – så blir det ännu tydligare. Angriparen kommer sannolikt att rikta in sig på det förstnämnda eftersom det dessutom sammanfaller med exportintressen.

Försörjningsförmågan kan bli nästa område för angrepp

Det finns två begrepp man måste hålla ordning på när man skall förstå nationell försörjningsförmåga. Det ena är begreppet ”avspärrning” och det andra är ”självförsörjningsgrad”. Båda dessa begrepp är lite förlegade och obsoleta eftersom de bygger på att vi antingen importerar råvaror eller förädlade varor eller utvinner råvaror och förädlar varor i Sverige. Så ser det inte ut längre. Vi kan idag välja ganska fritt mellan att importera och tillverka och förändra metoden över tid. Detta kan vi göra rent tekniskt men det görs inte i särskilt stor omfattning eftersom import hittills varit billigast. Det gör att det är kompetensen som är flaskhalsen snarare än val av metod.

Under andra världskriget och under Kalla kriget planerades för total avspärrning och de flesta som arbetade med frågan utgick från att en sådan kunde pågå i flera månader, faktiskt i flera år. Dels är ett sådant scenario mindre sannolikt idag mot bakgrund av ömsesidiga beroenden, dels kan vi idag ställa om produktion och arbeta med återvinning på ett sätt vi inte kunde då. Dessutom har helt nya produktionsmetoder tillkommit t.ex. additiv produktion och biofacturing.

Är man helt säker på att risken för avspärrning är verklig, då skall man bygga upp beredskapslager. När pandemin slog till våren 2020 stängdes gränserna i EU vilket var ett hårt slag mot en av EU:s viktigaste principer om fri rörlighet. Ganska snart öppnades de igen, men om de varit fortsatt stängda under några veckor hade det blivit en katastrof för Sverige. Alla lampor blinkade rött i mars 2020. Av det skälet har riksdagen fastställt Försvarsberedningens förslag att vi skall klara en total avspärrning i 90 dagar.

Att bygga beredskapslager för annat än livsmedel, mediciner och sjukvårdsmaterial med lång hållbarhet är mycket svårt och mycket, mycket dyrt. Statens samtliga bergrum för oljelager är avvecklade sedan 2009 och med dagens miljölagstiftning och processer (tänk Cementa och LKAB) så är det osannolikt att dessa återuppbyggs. Och precis som med jästfabriken så har vi begränsad raffineringskapacitet i Sverige, så lagring av råolja blir ganska poänglöst.

Hur möter vi hoten?

Det vi behöver göra nu är att bygga upp en mix av nya teknologier och metoder för att etablera en modern försörjningsberedskap. Regeringen har tillsatt en utredning där Birgitta Böhlin skall ta reda på hur det skulle kunna se ut och framför allt vem som skall ansvara för den. Om det inte blir MSB så blir det en helt ny myndighet för försörjningsberedskap. Den bör samla all kunskap på området.

Men den myndigheten kommer inte att kunna hantera alla behov, näringslivet måste redan nu titta på hur man till exempel hanterar bristen på halvledare och de svåra störningar som transportkedjorna är utsatta för. Ovanpå detta kommer klimatförändringar som kan leda till livsmedelsbrist, vattenbrist och att kritiska anläggningar hamnar under vatten, transportleder ändras.

Det finns också en rad indirekta hot mot försörjningen. Försörjningssystemen är exponerade mot internet och informationssystem, det är beroende av fungerande betalningar och inte minst energiförsörjning där lantbruken inte klarar sig utan diesel och övriga producenter är starkt beroende av fungerande eldistribution.

Vore jag angripare och tycker att jag får dålig utdelning på mina påverkansoperationer så är det försörjningen jag skulle ge mig på härnäst för att nå mina mål.

DAG 1 – 19 mars
Sveriges fred och frihet är hotad. Rysslands aggressionskrig mot Ukraina sker inte i ett plötsligt vakuum utan i ett fönster där västvärldens samlade motståndskraft varit låg. För svensk del har kriget inneburit ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte när den svenska alliansfriheten ersatts i en strävan mot ett medlemskap i Nato. Förändringen är inte utan utmaningar. Samtidigt som det svenska bidraget till säkerhetsgemenskapen är påtagligt och väl integrerat har Sverige också blivit en del av ett storpolitiskt maktspel. 

Totalförsvaret med det militära och civila försvarets resurser formeras i rask takt. Sveriges förmåga att möta hot och angrepp prövas redan nu i flera olika arenor. Cyberangrepp och påverkanskampanjer riktas mot Sverige och svenska intressen med syftet att skada samhällets funktionalitet och slå split mellan människor. 

Det civila försvaret ställer stora krav på hela samhället i alla nivåer – samsyn, samordning och samverkan. Vid sidan av det offentligas organisering återbyggs ett modernt totalförsvar där såväl näringsliv som frivilligresurser är nödvändiga komponenter. 

DAG 2  – 20 mars
Den samtida rörelsen av ett allt strängare klimat med extrema väder som följd och ökande beroenden gör samhället sårbart – och trenden är negativ. Under kommande decennier kommer antalet extremväder och naturolyckor att bli fler och värre. Det är en dyster prognos och med kunskap om allt det lidande som extrem torka, översvämningar, jordskred och stormar har inneburit för människor över hela landet är förväntningarna på och behoven av en stark krisberedskap stor. 

Den fria rörligheten av människor och varor som blivit grundläggande för det moderna samhället har också förändrat förutsättningarna för att i kris kunna säkerställa tillgången till samhällsviktiga funktioner och resurser. Försörjningsfrågor om energi, vatten, livsmedel, sjukvårdsmaterial och mediciner har ökat kraven på mer robusta flöden med kapacitet för såväl produktion, förädling, logistik och distribution. 

Den globala rörligheten gör samhället också mer känsligt för snabb spridning av sjukdom och ohälsa. När coronaviruset började spridas över världen var omfattande nedstängningar, nationella restriktioner och mellanmänsklig avskärmning inte tillräckligt. I djurbeståndet sprids virus också snabbt och vid sidan av ekonomiska förluster riskerar mutationer att också drabba människor. 

Inför den kommande ”svarta svanen” – den nästa stora krisen – kan generisk krisförmåga utvecklas och samövas. Men resurserna kan inte alltid finnas överallt samtidigt. Systemet kräver en förmåga att skala upp och stödresurser skyndsamt prioriteras och fördelas.